God Bless America
Skrivet 2012-05-06 Klockan 17:31:03
Bobcat Goldthwait är bitter.
Det är inte på grund av hans sanslösa artistnamn. Det är inte heller för att det inte görs fler Polisskolan-filmer.
Nä, Bobcat är bitter på grund av dagens popkultur och den almänna hetsjakten efter kändisskap. När Bobcat slår på TV:n fylls hans bröst av hopplöshet, förakt och blodlust. Bobcat ser desperata människor som utan ett uns av självkritik gör vad som helst för ett par minuter i rampljuset och han vill ta tag om deras axlar, ruska om dem ordentligt och skrika åt dem hur patetiska de är. Sen vill han skada dem.
Men Bobcat är en man med självkontroll. Han är dessutom konstruktivt kreativ. Därför gjorde han en film istället.
De första tjugo minuterna av God Bless America sätter verkligen tittaren på prov. Hur TV-spelsskadad man än är får man en impuls att stänga av filmen när huvudpersonen skjuter en bebis med hagelgevär. Man kan lugnt säga att det tänjer på ens gränser.
Men om man uthärdar så tar sig filmen så småningom. Den är verkligen en stor armbåge i ansiktet på allt skit som visas i rutan idag. Och vem har inte legat hemma i soffan och ifrågasatt mänskligheten som helhet bara för att en 17-årig tjej med röst som en cirkelsåg ursinnigt kräver en plats i nästa omgång av Idol. Eller för att nån idiot har valt att köpa tre fyrhjulingar och en 3D-TV istället för mat till sina barn. Eller för att en kille med taskig tandhygien och wifebeater-linne låg med sin flickväns syster, hennes mamma och hennes bästa kompis och lyckades göra allihop med barn och nu tvingas slåss mot dem alla i Jerry Springers studio. Eller för att...
Och så fortsätter det.
Bobcat har en poäng. Och den är valid: Om folk inte funnit så stor njutning i att hånskratta åt andra människors dumhet hade kvalitén på dagens underhållning varit väldigt mycket högre.
Betyg: +1,9
Bobcat Goldthwait är bitter.
Det är inte på grund av hans sanslösa artistnamn. Det är inte heller för att det inte görs fler Polisskolan-filmer.
Nä, Bobcat är bitter på grund av dagens popkultur och den almänna hetsjakten efter kändisskap. När Bobcat slår på TV:n fylls hans bröst av hopplöshet, förakt och blodlust. Bobcat ser desperata människor som utan ett uns av självkritik gör vad som helst för ett par minuter i rampljuset och han vill ta tag om deras axlar, ruska om dem ordentligt och skrika åt dem hur patetiska de är. Sen vill han skada dem.
Men Bobcat är en man med självkontroll. Han är dessutom konstruktivt kreativ. Därför gjorde han en film istället.
De första tjugo minuterna av God Bless America sätter verkligen tittaren på prov. Hur TV-spelsskadad man än är får man en impuls att stänga av filmen när huvudpersonen skjuter en bebis med hagelgevär. Man kan lugnt säga att det tänjer på ens gränser.
Men om man uthärdar så tar sig filmen så småningom. Den är verkligen en stor armbåge i ansiktet på allt skit som visas i rutan idag. Och vem har inte legat hemma i soffan och ifrågasatt mänskligheten som helhet bara för att en 17-årig tjej med röst som en cirkelsåg ursinnigt kräver en plats i nästa omgång av Idol. Eller för att nån idiot har valt att köpa tre fyrhjulingar och en 3D-TV istället för mat till sina barn. Eller för att en kille med taskig tandhygien och wifebeater-linne låg med sin flickväns syster, hennes mamma och hennes bästa kompis och lyckades göra allihop med barn och nu tvingas slåss mot dem alla i Jerry Springers studio. Eller för att...
Och så fortsätter det.
Bobcat har en poäng. Och den är valid: Om folk inte funnit så stor njutning i att hånskratta åt andra människors dumhet hade kvalitén på dagens underhållning varit väldigt mycket högre.
Betyg: +1,9
Kommentarer
Trackback
