A Very Harold & Kumar 3D Christmas
Skrivet 2012-01-28 Klockan 13:44:18
Riktigt störigt.
Det här är en skitfilm. Det går liksom inte att komma ifrån.
Men det ger mig ingen njutning att såga den.
En film som Real Steel som har ambitioner att faktiskt leverera någon slags kvalitet men som misslyckas kapitalt med detta är väldigt tillfredsställande att spy ut sin galla över. Om någon som engagerat sig i dess skapande mot förmodan skulle ta del av mina åsikter skulle de förmodligen ta illa upp. Förhoppningsvis skulle mitt föraktfulla raljerande såra deras stolthet. Om jag lyckas träffa precis rätt kanske de till och med skulle fälla en tår och må själsligt dåligt över sitt misslyckande.
Men en film som A Very Harold & Kumar 3D Christmas bjuder inte upp till dans på samma sätt. Precis alla som varit inblandade i produktionen vet att det är en ganska dålig film. Ingen investerar sin själ i arbetet. Filmens enda aspiration är att få någon, vem som helst, att skratta i alla fall en gång under filmen.
Och jag gjorde ju faktiskt det.
Nånstans där bland allt uppenbart och avsiktligt 3D-missbruk och halvhjärtade stonerskämt undslapp jag mig ett skratt innan jag hann hindra mig själv. Så då har de väl lyckats? Kan man såga någonting som uppfyller sitt syfte?
Ja. Det kan man.
Detta är skit. Ibland är det underhållande att titta på skit. Men det är skit icke desto mindre.
Betyg: -2,5
Riktigt störigt.
Det här är en skitfilm. Det går liksom inte att komma ifrån.
Men det ger mig ingen njutning att såga den.
En film som Real Steel som har ambitioner att faktiskt leverera någon slags kvalitet men som misslyckas kapitalt med detta är väldigt tillfredsställande att spy ut sin galla över. Om någon som engagerat sig i dess skapande mot förmodan skulle ta del av mina åsikter skulle de förmodligen ta illa upp. Förhoppningsvis skulle mitt föraktfulla raljerande såra deras stolthet. Om jag lyckas träffa precis rätt kanske de till och med skulle fälla en tår och må själsligt dåligt över sitt misslyckande.
Men en film som A Very Harold & Kumar 3D Christmas bjuder inte upp till dans på samma sätt. Precis alla som varit inblandade i produktionen vet att det är en ganska dålig film. Ingen investerar sin själ i arbetet. Filmens enda aspiration är att få någon, vem som helst, att skratta i alla fall en gång under filmen.
Och jag gjorde ju faktiskt det.
Nånstans där bland allt uppenbart och avsiktligt 3D-missbruk och halvhjärtade stonerskämt undslapp jag mig ett skratt innan jag hann hindra mig själv. Så då har de väl lyckats? Kan man såga någonting som uppfyller sitt syfte?
Ja. Det kan man.
Detta är skit. Ibland är det underhållande att titta på skit. Men det är skit icke desto mindre.
Betyg: -2,5
In Time
Skrivet 2012-01-23 Klockan 22:07:34
Det var ju själve fan.
Ännu en film som inte lever upp till sin potential.
Premisserna i In Time är i princip hur bra som helst. Genom genetisk modifiering har man kunnat stoppa människans åldrande vid 25 års ålder. Men så fort de firar sin 25:e födelsedag börjar en klocka på armen att räkna ner och man har bara ett år kvar att leva. Som tur är har man även gjort det möjligt att lägga till tid på sin klocka vilket har gjort att just tid nu är den nya valutan.
De fattiga lever en dag i taget, medan de rika kan leva för evigt.
Liknelserna och tolkningarna tar aldrig slut. Sensmoralen och läxorna är tunga.
Men.
Än en gång har makterna i Hollywoods kulisser tagit en oskyldig liten kalv, fyllt den med steroider och matat den med majsstärkelse tills benen knäckts under den. Allt för förtjänstens skull.
Man rusar igenom uppbyggnaden av filmen och de fenomenala premisserna kastas i ansiktet på en istället för att delas ut i små väl avvägda munsbitar. Och snart har en film som kunde bli en ny V For Vendetta förvandlats till ännu en hastig actionrulle som man inte riktigt orkar engagera sig i.
Sen är det tyvärr så att Mr Timberlake inte riktigt är mogen att axla huvudrollen.
Betyg: +2,8
Det var ju själve fan.
Ännu en film som inte lever upp till sin potential.
Premisserna i In Time är i princip hur bra som helst. Genom genetisk modifiering har man kunnat stoppa människans åldrande vid 25 års ålder. Men så fort de firar sin 25:e födelsedag börjar en klocka på armen att räkna ner och man har bara ett år kvar att leva. Som tur är har man även gjort det möjligt att lägga till tid på sin klocka vilket har gjort att just tid nu är den nya valutan.
De fattiga lever en dag i taget, medan de rika kan leva för evigt.
Liknelserna och tolkningarna tar aldrig slut. Sensmoralen och läxorna är tunga.
Men.
Än en gång har makterna i Hollywoods kulisser tagit en oskyldig liten kalv, fyllt den med steroider och matat den med majsstärkelse tills benen knäckts under den. Allt för förtjänstens skull.
Man rusar igenom uppbyggnaden av filmen och de fenomenala premisserna kastas i ansiktet på en istället för att delas ut i små väl avvägda munsbitar. Och snart har en film som kunde bli en ny V For Vendetta förvandlats till ännu en hastig actionrulle som man inte riktigt orkar engagera sig i.
Sen är det tyvärr så att Mr Timberlake inte riktigt är mogen att axla huvudrollen.
Betyg: +2,8
The Devil's Double
Skrivet 2012-01-22 Klockan 00:47:42
Galenskap.
Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och ett ämne som gör sig jävligt bra på film.
Förutsatt att det görs rätt. Av rätt folk.
Tyvärr lyckas inte the Devil's Double riktitgt nå den där höjden av galenskap som storyn har potential att leverera. Framförallt beror detta på att Dominic Coopers porträtt av Uday Hussein inte riktigt får det att krypa i kroppen på en. Det känns lite karikatyraktigt.
Och egentligen är det inte en dålig skådespelarinsats. Jag respekterar dem som kan använda sig av spott och dräggel på ett dramatiskt sätt. Väldigt stilfullt.
Men jag antar att den ärade Tom Hardy har förstört mig för alla andra. Det är en rejäl man-crush jag råkat ut för...
Så jag fortsätter min masochistiska Idol-turné på jakt efter den aktör som kan få mig att må absolut sämst. Just nu ser det ut som att den här säsongen redan är avgjord och att Hardy kan sälla sig till tidigare vinnare, som Idol-Ben (Foster), Idol-Heath (Ledger) med flera.
PS. Lite pluspoäng pga en badass poster.
Betyg: +3,2
Galenskap.
Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och ett ämne som gör sig jävligt bra på film.
Förutsatt att det görs rätt. Av rätt folk.
Tyvärr lyckas inte the Devil's Double riktitgt nå den där höjden av galenskap som storyn har potential att leverera. Framförallt beror detta på att Dominic Coopers porträtt av Uday Hussein inte riktigt får det att krypa i kroppen på en. Det känns lite karikatyraktigt.
Och egentligen är det inte en dålig skådespelarinsats. Jag respekterar dem som kan använda sig av spott och dräggel på ett dramatiskt sätt. Väldigt stilfullt.
Men jag antar att den ärade Tom Hardy har förstört mig för alla andra. Det är en rejäl man-crush jag råkat ut för...
Så jag fortsätter min masochistiska Idol-turné på jakt efter den aktör som kan få mig att må absolut sämst. Just nu ser det ut som att den här säsongen redan är avgjord och att Hardy kan sälla sig till tidigare vinnare, som Idol-Ben (Foster), Idol-Heath (Ledger) med flera.
PS. Lite pluspoäng pga en badass poster.
Betyg: +3,2
Larry Crowne
Skrivet 2012-01-20 Klockan 20:42:46
Forrest Gump. Saving Private Ryan. Cast Away.
Man kan väl säga att Tom Hanks har förtjänat ett gott rykte som skådis.
Men när han tog sig friheten att skriva, producera och agera blev resultatet något blekt.
Faktum är att Larry Crowne är lite som ett youtube-klipp med en chinchilla i ett cocktailglas. Den är väl ganska trevlig att titta på och man mår väl ganska bra under tiden, men ett par minuter efter att den är slut har man glömt den helt och hittat nåt helt annat att roa sig med, typ "the Splendiferous Barfing Cup".
Man kan väl kort säga att filmen inte sällar sig till de mer episka titlarna på Hanks vägg. Den ligger nog snarare bortglömd under hans soffa.
Betyg: +1,5
Forrest Gump. Saving Private Ryan. Cast Away.
Man kan väl säga att Tom Hanks har förtjänat ett gott rykte som skådis.
Men när han tog sig friheten att skriva, producera och agera blev resultatet något blekt.
Faktum är att Larry Crowne är lite som ett youtube-klipp med en chinchilla i ett cocktailglas. Den är väl ganska trevlig att titta på och man mår väl ganska bra under tiden, men ett par minuter efter att den är slut har man glömt den helt och hittat nåt helt annat att roa sig med, typ "the Splendiferous Barfing Cup".
Man kan väl kort säga att filmen inte sällar sig till de mer episka titlarna på Hanks vägg. Den ligger nog snarare bortglömd under hans soffa.
Betyg: +1,5
50/50
Skrivet 2012-01-16 Klockan 19:17:02
Hattrick i verklighetsinspirerade filmer.
Inte mycket att göra sig rolig över med den här heller. Välspelat och välregisserat om tungt ämne.
Betyg: +3,9
Hattrick i verklighetsinspirerade filmer.
Inte mycket att göra sig rolig över med den här heller. Välspelat och välregisserat om tungt ämne.
Betyg: +3,9
Moneyball
Skrivet 2012-01-13 Klockan 08:56:32
Kommer inte på nåt fyndigt att tycka om den här filmen.
Brad Pitt håller hög klass som vanligt och Jonah Hill spelar en mer nedtonad variant av den socialt osmidige och osäkre karaktär han alltid spelar.
Jag jämför alla sportfilmer med Remember the Titans och även om Moneyball är välgjord, välspelad och det är en dramatisk story tagen från verkligheten kommer den inte upp i alls samma nivå.
Kan dock tänka mig att den blir bättre om man kan nånting om baseball överhuvudtaget.
Betyg: +3
Kommer inte på nåt fyndigt att tycka om den här filmen.
Brad Pitt håller hög klass som vanligt och Jonah Hill spelar en mer nedtonad variant av den socialt osmidige och osäkre karaktär han alltid spelar.
Jag jämför alla sportfilmer med Remember the Titans och även om Moneyball är välgjord, välspelad och det är en dramatisk story tagen från verkligheten kommer den inte upp i alls samma nivå.
Kan dock tänka mig att den blir bättre om man kan nånting om baseball överhuvudtaget.
Betyg: +3
Bronson
Skrivet 2012-01-11 Klockan 13:03:08
Tog mig precis en riktigt skön och uppfriskande kalldusch.
Det behövs ibland. För att skärpa till avdomnade och uttråkade sinnen. Och för att tvätta bort den slentrianmässiga underhållning vi vardagligen vältrar oss i.
Kallduschen kom i formen av Bronson, ett verklighetsbaserat porträtt av Storbritanniens våldsammaste fånge.
Jag tycker att det är jävligt gött med filmer som inte slaviskt följer den dramaturgiska modellen. Anslag, presentation, upptrappning, klimax och avrundning. Så där. Färdig. Hit med pengarna.
Istället har Nicholas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive) lagt krutet på att avspegla en man som passar in i samhället lika bra som en kamphund passar in på en kycklingfarm. Scenernas syfte är inte alltid att föra storyn framåt. Ibland är de bara där för att förhöja upplevelsen av galenskap.
Och med det kommer vi in på skådespeleriet.
Bronson är en enmansshow. Bronson är ett CV. Bronson är en film där Tom Hardy får göra det han är bäst på.
Att spela fullständigt, oberäkneligt och skrämmande galen.
Hardy är en detaljernas man. Ryckiga rörelser, ansträngda utandningar och raspigt och släpande tal (för de som vill uppleva hur Hardy ensam kan få en att må extremt dåligt kan jag rekommendera The Take, en sjukt bra brittisk miniserie om gangsterliv).
Jag längtar efter att få se The Dark Knight Rises, och då framförallt Bane. Jag längtar så att det gör ont.
Jag inser att det här inlägget kan få det att verka som att jag är en oerhört pretentiös filmsmakare som helst håller mig till de finkulturella tungviktarna. Jag måste därför klargöra att jag inte en enda gång har känt att en film signerad von Trier, Almodovar eller Allen har gett mig särskillt mycket.
Det är bara så att det är något oerhört poetiskt med en naken, svartmålad man som gör sig redo för att ursinnigt ge sig på fem bepansrade poliser eftersom det är hans plats här i världen.
Betyg: +4
Tog mig precis en riktigt skön och uppfriskande kalldusch.
Det behövs ibland. För att skärpa till avdomnade och uttråkade sinnen. Och för att tvätta bort den slentrianmässiga underhållning vi vardagligen vältrar oss i.
Kallduschen kom i formen av Bronson, ett verklighetsbaserat porträtt av Storbritanniens våldsammaste fånge.
Jag tycker att det är jävligt gött med filmer som inte slaviskt följer den dramaturgiska modellen. Anslag, presentation, upptrappning, klimax och avrundning. Så där. Färdig. Hit med pengarna.
Istället har Nicholas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive) lagt krutet på att avspegla en man som passar in i samhället lika bra som en kamphund passar in på en kycklingfarm. Scenernas syfte är inte alltid att föra storyn framåt. Ibland är de bara där för att förhöja upplevelsen av galenskap.
Och med det kommer vi in på skådespeleriet.
Bronson är en enmansshow. Bronson är ett CV. Bronson är en film där Tom Hardy får göra det han är bäst på.
Att spela fullständigt, oberäkneligt och skrämmande galen.
Hardy är en detaljernas man. Ryckiga rörelser, ansträngda utandningar och raspigt och släpande tal (för de som vill uppleva hur Hardy ensam kan få en att må extremt dåligt kan jag rekommendera The Take, en sjukt bra brittisk miniserie om gangsterliv).
Jag längtar efter att få se The Dark Knight Rises, och då framförallt Bane. Jag längtar så att det gör ont.
Jag inser att det här inlägget kan få det att verka som att jag är en oerhört pretentiös filmsmakare som helst håller mig till de finkulturella tungviktarna. Jag måste därför klargöra att jag inte en enda gång har känt att en film signerad von Trier, Almodovar eller Allen har gett mig särskillt mycket.
Det är bara så att det är något oerhört poetiskt med en naken, svartmålad man som gör sig redo för att ursinnigt ge sig på fem bepansrade poliser eftersom det är hans plats här i världen.
Betyg: +4
Real Steel
Skrivet 2012-01-09 Klockan 11:27:52
Åh, fy fan.
Mår fortfarande dåligt. Vilket jävla skräp till film det här var.
Trots låga förväntningar blev jag ändå paff över att Real Steel kunde vara så mångfacetterat motbjudande.
Först och främst: premisserna. Filmen utspelar sig i en snar framtid där folk tröttnat på reglerna och riskerna inom vanlig kampsport och därför istället slåss med tvåmetersrobotar. Detta är för övrigt, förutom high-tech mobiltelefoner, det enda som avslöjar att det faktiskt är framtid. Detta leder givetvis till att ett par logiska frågetecken börjar störa en i filmtittandet. Om det nu finns sjukt avancerade och kraftfulla robotar varför används de inte i övriga samhället till t.ex. byggnadsarbete? Och om privatpersoner nu kan äga dem, varför är det naturliga steget att man ska starta en nationell boxningsliga? Det känns som att brottslig verksamhet, allmän förödelse och bärhjälp i affären hade varit ett mer uppenbart användningsområde. Och hur fan kan det inte vara fullständigt livsfarligt att stå precis intill ringen när robotar tunga som bilar pucklar på varandra? Och kunde de inte komma på nåt coolare kontrollsystem än att ropa kommandon i ett headset? För i helvete...
Sen har vi då skådespeleriet. Det absolut störigaste är att Hugh Jackman och Evangeline Lilly kan det här med skådespeleri sedan tidigare. Men av någon konstig anledning (antagligen pengar...) drar de lydigt ner byxorna, böjer sig fram och låter regissören och producenterna gangrape:a dem tills man blir tvungen att vända bort blicken av skam för deras skull. Och den där jävla ungen. Jag vet att det är fel att förakta ett tolvårigt barn, men från och med igår hatar jag den där äckliga pojken med en glöd som får till och med mig själv att häpna.
För att göra denna vidriga skapelse än mer motbjudande har de dessutom slängt in en story som är lika djup som en Flo Rida-låt, obscent mycket produktplacering samt ett soundtrack som är så klyschigt att man kräks i munnen (förutom en liten Foo Fighters-melodi som glimmade till).
Som grädde på moset har man redan pungat upp pengarna för att göra en uppföljare 2014.
Som avsked den här gången vill jag be alla som gjort den här filmen möjlig att dra åt helvete.
Betyg: -4
Åh, fy fan.
Mår fortfarande dåligt. Vilket jävla skräp till film det här var.
Trots låga förväntningar blev jag ändå paff över att Real Steel kunde vara så mångfacetterat motbjudande.
Först och främst: premisserna. Filmen utspelar sig i en snar framtid där folk tröttnat på reglerna och riskerna inom vanlig kampsport och därför istället slåss med tvåmetersrobotar. Detta är för övrigt, förutom high-tech mobiltelefoner, det enda som avslöjar att det faktiskt är framtid. Detta leder givetvis till att ett par logiska frågetecken börjar störa en i filmtittandet. Om det nu finns sjukt avancerade och kraftfulla robotar varför används de inte i övriga samhället till t.ex. byggnadsarbete? Och om privatpersoner nu kan äga dem, varför är det naturliga steget att man ska starta en nationell boxningsliga? Det känns som att brottslig verksamhet, allmän förödelse och bärhjälp i affären hade varit ett mer uppenbart användningsområde. Och hur fan kan det inte vara fullständigt livsfarligt att stå precis intill ringen när robotar tunga som bilar pucklar på varandra? Och kunde de inte komma på nåt coolare kontrollsystem än att ropa kommandon i ett headset? För i helvete...
Sen har vi då skådespeleriet. Det absolut störigaste är att Hugh Jackman och Evangeline Lilly kan det här med skådespeleri sedan tidigare. Men av någon konstig anledning (antagligen pengar...) drar de lydigt ner byxorna, böjer sig fram och låter regissören och producenterna gangrape:a dem tills man blir tvungen att vända bort blicken av skam för deras skull. Och den där jävla ungen. Jag vet att det är fel att förakta ett tolvårigt barn, men från och med igår hatar jag den där äckliga pojken med en glöd som får till och med mig själv att häpna.
För att göra denna vidriga skapelse än mer motbjudande har de dessutom slängt in en story som är lika djup som en Flo Rida-låt, obscent mycket produktplacering samt ett soundtrack som är så klyschigt att man kräks i munnen (förutom en liten Foo Fighters-melodi som glimmade till).
Som grädde på moset har man redan pungat upp pengarna för att göra en uppföljare 2014.
Som avsked den här gången vill jag be alla som gjort den här filmen möjlig att dra åt helvete.
Betyg: -4
The Help
Skrivet 2012-01-05 Klockan 13:26:07
Jag vek mig.
Klarade inte att stå emot påtryckningarna längre, och den hårda sanningen är att jag inte har full makt över vilka filmer som visas på min TV.
Jag stretade i veckor men till sist tog ursäkterna slut. Och än en gång lägger jag skulden på det totala jävla mörker som utgör filmutbudet för tillfället.
Igår såg jag the Help och jag får väl motvilligt säga att stretandet har varit lite i onödan. Men är man en småsint, fördomsfull och liten människa, så är man.
Kortfattat kan man säga att filmen är en variant på Remember the Titans fast man har bytt ut testosteron mot östrogen, brödraskap mot systersämja och football mot matlagning. Detta medför givetvis att den inte når samma höjder, även om jag blev positivt överraskad.
Listan is a mans world.
Betyg: +3,8
Jag vek mig.
Klarade inte att stå emot påtryckningarna längre, och den hårda sanningen är att jag inte har full makt över vilka filmer som visas på min TV.
Jag stretade i veckor men till sist tog ursäkterna slut. Och än en gång lägger jag skulden på det totala jävla mörker som utgör filmutbudet för tillfället.
Igår såg jag the Help och jag får väl motvilligt säga att stretandet har varit lite i onödan. Men är man en småsint, fördomsfull och liten människa, så är man.
Kortfattat kan man säga att filmen är en variant på Remember the Titans fast man har bytt ut testosteron mot östrogen, brödraskap mot systersämja och football mot matlagning. Detta medför givetvis att den inte når samma höjder, även om jag blev positivt överraskad.
Listan is a mans world.
Betyg: +3,8
Fright Night
Skrivet 2012-01-04 Klockan 09:51:14
Människor lider. Vi ser det på nyheterna varje dag. Med glasartad blick stirrar de ut i ingenting medans hoppet sakta sipprar ur dem. Deras kroppar skriker efter näring och om ingenting händer snart kommer mänskligheten falla med dem. Det behövs globala insatser. Världens alla vise män måste försöka enas. De måste fokusera på att hjälpa dem som behöver det mest och för en gångs skull sätta medmänsklighet i första rummet.
För det här är den värsta filmtorka vi någonsin skådat.
Men så plötsligt händer det.
Efter att ha vaskat igenom grusen för hundrade gången och man slutligen är beredd att ge upp, då glimmar det till. Ett litet guldkorn. Inte särskillt stort, men det är ändå tillräckligt för att slå bensin på det lilla hopp man har.
Jag hade dålig koll på att Fright Night är en remake på en gammal 80-talsrulle och därför hade jag inte mycket till förväntningar. Baserat på titeln och det lilla jag läst om storyn föreställde jag mig en PG13-film. Nåt man kan se en söndagsmorgon med sina småsyskon. Lite slap-stick och en kavalkad av klyschor.
Tji fick jag.
Dialogen var sådär lite lagom oförutsägbar, effekterna kom till rätta (förutom en slutscen där FX-teamet tagit sig lite vatten över huvudet) och en relativt hög nivå på skådespeleriet. Men framförallt var det sjukt skönt att se en vampyrfilm där man betonar det faktum att de är monster och inte bajsnödiga tonåringar som letar efter evig kärlek. Plus att Colin Farrell levererade, som vanligt.
Betyg: +3,5 (utnyttjar min rätt som allsmäktig admin och lägger till precis så många decimaler jag anser vara nödvändigt)
Människor lider. Vi ser det på nyheterna varje dag. Med glasartad blick stirrar de ut i ingenting medans hoppet sakta sipprar ur dem. Deras kroppar skriker efter näring och om ingenting händer snart kommer mänskligheten falla med dem. Det behövs globala insatser. Världens alla vise män måste försöka enas. De måste fokusera på att hjälpa dem som behöver det mest och för en gångs skull sätta medmänsklighet i första rummet.
För det här är den värsta filmtorka vi någonsin skådat.
Men så plötsligt händer det.
Efter att ha vaskat igenom grusen för hundrade gången och man slutligen är beredd att ge upp, då glimmar det till. Ett litet guldkorn. Inte särskillt stort, men det är ändå tillräckligt för att slå bensin på det lilla hopp man har.
Jag hade dålig koll på att Fright Night är en remake på en gammal 80-talsrulle och därför hade jag inte mycket till förväntningar. Baserat på titeln och det lilla jag läst om storyn föreställde jag mig en PG13-film. Nåt man kan se en söndagsmorgon med sina småsyskon. Lite slap-stick och en kavalkad av klyschor.
Tji fick jag.
Dialogen var sådär lite lagom oförutsägbar, effekterna kom till rätta (förutom en slutscen där FX-teamet tagit sig lite vatten över huvudet) och en relativt hög nivå på skådespeleriet. Men framförallt var det sjukt skönt att se en vampyrfilm där man betonar det faktum att de är monster och inte bajsnödiga tonåringar som letar efter evig kärlek. Plus att Colin Farrell levererade, som vanligt.
Betyg: +3,5 (utnyttjar min rätt som allsmäktig admin och lägger till precis så många decimaler jag anser vara nödvändigt)
A Lonely Place To Die
Skrivet 2012-01-02 Klockan 09:59:50
Då var det igång.
En oväntad hjälte, med potential att växa i rollen, har blivit kallad att utföra ett episkt uppdrag av en mystisk budbärare. På resans gång kommer han att utsättas för fruktansvärda prövningar och komma till livsomvälvande insikter om sig själv. Slutligen står han öga mot öga med sin hänsynslösa nemesis och efter att först se ut att förlora finner han till sist styrkan inom sig och går segrande ur striden.
The End.
En välbeprövad formel. Och det här årets bloggande skulle mycket väl kunna följa den. Jag har som mål att krossa alla invändningar mot mina åsikter med mitt skarpa intellekt och slutligen frälsa alla de som tvekat och göra deras värld lite bättre att leva i. Även om det kommer att krävas en hel del skam och tårar från deras sida.
Ett tidlöst epos, helt enkelt.
Därför känns det jävligt ovärdigt att börja denna saga med en fruktansvärt alldaglig film. A Lonely Place To Die handlar om ett gäng bergsklättrare ute i den skottska vildmarken som råkar hitta en kidnappad flicka. Kidnapparna ser givetvis inte på detta med blida ögon och jakten är därmed igång.
Även om titeln är ganska tung är filmen väldigt lättsmält. Likt sparrissoppa rinner den bara ner och man känner sig varken mätt eller belåten. Karaktärerna gör inte nåt minnesvärt intryck och och även om den ene av kidnapparna levererar en ganska ond monolog, är det knappast tillräckligt för att få en att orka sparka igång känsloregistret.
Dock grämer jag mig inte särskillt mycket över att ha förlorat de där 99 minuterna (mest för att jag inte hade något bättre för mig) och filmen funkar en apatisk nyårsdag. Årets första film klarar sig precis från nödslakt.
Betyg: +1
Då var det igång.
En oväntad hjälte, med potential att växa i rollen, har blivit kallad att utföra ett episkt uppdrag av en mystisk budbärare. På resans gång kommer han att utsättas för fruktansvärda prövningar och komma till livsomvälvande insikter om sig själv. Slutligen står han öga mot öga med sin hänsynslösa nemesis och efter att först se ut att förlora finner han till sist styrkan inom sig och går segrande ur striden.
The End.
En välbeprövad formel. Och det här årets bloggande skulle mycket väl kunna följa den. Jag har som mål att krossa alla invändningar mot mina åsikter med mitt skarpa intellekt och slutligen frälsa alla de som tvekat och göra deras värld lite bättre att leva i. Även om det kommer att krävas en hel del skam och tårar från deras sida.
Ett tidlöst epos, helt enkelt.
Därför känns det jävligt ovärdigt att börja denna saga med en fruktansvärt alldaglig film. A Lonely Place To Die handlar om ett gäng bergsklättrare ute i den skottska vildmarken som råkar hitta en kidnappad flicka. Kidnapparna ser givetvis inte på detta med blida ögon och jakten är därmed igång.
Även om titeln är ganska tung är filmen väldigt lättsmält. Likt sparrissoppa rinner den bara ner och man känner sig varken mätt eller belåten. Karaktärerna gör inte nåt minnesvärt intryck och och även om den ene av kidnapparna levererar en ganska ond monolog, är det knappast tillräckligt för att få en att orka sparka igång känsloregistret.
Dock grämer jag mig inte särskillt mycket över att ha förlorat de där 99 minuterna (mest för att jag inte hade något bättre för mig) och filmen funkar en apatisk nyårsdag. Årets första film klarar sig precis från nödslakt.
Betyg: +1
