Tinker Tailor Soldier Spy
Skrivet 2012-02-11 Klockan 17:11:38
Jag vill börja det här inlägget med ett offentilgt utlåtande:
Läste på Aftonbladet att det svenska folket är missnöjt med frekvensen på mina inlägg. Likt glupska fågelungar gapar de efter mer. Hungriga. Hetsiga.
Därför måste jag nu klargöra lite saker:
Detta är inte en enkel eller snabb process. Det är inte bara att sätta på en film, slötitta och sen plita ner ett par rader.
Listan är konst. Listan är kultur. Listan är ett kall.
Efter många timmars kontemplerande och mentalt läppjande på tillgängliga posters, trailers och artiklar beslutar jag mig för en film. Därefter tvättar jag mig noggrannt, äter en väl avvägd bönbaserad måltid och stretchar i ett par minuter. Lägenheten mörkläggs, mobilen stängs av och filmen sätts på. När filmen väl är slut vandrar jag den mödosamma sträckan till min meditationsplats, där jag i lotusställning överlägger med mig själv i cirka en timme. Därpå vandrar jag tillbaks och sätter mig framför datorn.
Och magin tar vid.
Denna procedur kräver planering och engagemang. Att se en film är inte något man gör bara sådär. Speciellt inte om man har en massa andra, ifs mindre viktiga, åtaganden som måste tillgodoses; som skola, arbete och socialt umgänge.
Så var tålmodiga. Jag ska mata er med min kunskap och insikt. Ni är inte bortglömda.
Med det sagt kan vi nu fokusera på det väsentliga - mina åsikter om film.
______________________________________________________________________________________________
Tomas Alfredson kan skryta med att ha gjort den, enligt mig, bästa film som kan säga sig härstamma från vårt fjällhöga nord. Och nej, det är inte Låt den rätte komma in. Det är givetvis Bert - Den siste oskulden.
Man kan väl lugnt påstå att Tinker Tailor Soldier Spy är dennes raka motsats. Detta är en krävande och invecklad film om gråa brittiska män som försöker utmanövrera varandra i ett politiskt schackspel. Det är väldigt grått. Och väldigt brittiskt. Men ändå ganska spännande.
Och fy fan vilken ensemble. Alfredson kan skryta med att ha flörtat till sig Storbritanniens absoluta (manliga) skådespelarelit. Gary Oldman. Mark Strong. John Hurt. Och ännu fler.
Och är det nåt dessa aktörer kan så är det att briljera som gråa brittiska män.
Men jag får väl tvunget återkomma till Tom Hardy. Även om han levererar till perfektion gör det lite ont i mig att se honom i en nedtonad biroll. Alfredson är Roy och Hardy är den vita tigern. Även om han hoppar genom ringen och skyggar för piskan vet man att det är en tuktad mördarmaskin man kollar på. Han är satt på denna jord för att separera kött från ben. Och det är det man egentligen vill se...
Detta är en bra film.
Men långt ifrån upphetsande.
Betyg: +2
Jag vill börja det här inlägget med ett offentilgt utlåtande:
Läste på Aftonbladet att det svenska folket är missnöjt med frekvensen på mina inlägg. Likt glupska fågelungar gapar de efter mer. Hungriga. Hetsiga.
Därför måste jag nu klargöra lite saker:
Detta är inte en enkel eller snabb process. Det är inte bara att sätta på en film, slötitta och sen plita ner ett par rader.
Listan är konst. Listan är kultur. Listan är ett kall.
Efter många timmars kontemplerande och mentalt läppjande på tillgängliga posters, trailers och artiklar beslutar jag mig för en film. Därefter tvättar jag mig noggrannt, äter en väl avvägd bönbaserad måltid och stretchar i ett par minuter. Lägenheten mörkläggs, mobilen stängs av och filmen sätts på. När filmen väl är slut vandrar jag den mödosamma sträckan till min meditationsplats, där jag i lotusställning överlägger med mig själv i cirka en timme. Därpå vandrar jag tillbaks och sätter mig framför datorn.
Och magin tar vid.
Denna procedur kräver planering och engagemang. Att se en film är inte något man gör bara sådär. Speciellt inte om man har en massa andra, ifs mindre viktiga, åtaganden som måste tillgodoses; som skola, arbete och socialt umgänge.
Så var tålmodiga. Jag ska mata er med min kunskap och insikt. Ni är inte bortglömda.
Med det sagt kan vi nu fokusera på det väsentliga - mina åsikter om film.
______________________________________________________________________________________________
Tomas Alfredson kan skryta med att ha gjort den, enligt mig, bästa film som kan säga sig härstamma från vårt fjällhöga nord. Och nej, det är inte Låt den rätte komma in. Det är givetvis Bert - Den siste oskulden.
Man kan väl lugnt påstå att Tinker Tailor Soldier Spy är dennes raka motsats. Detta är en krävande och invecklad film om gråa brittiska män som försöker utmanövrera varandra i ett politiskt schackspel. Det är väldigt grått. Och väldigt brittiskt. Men ändå ganska spännande.
Och fy fan vilken ensemble. Alfredson kan skryta med att ha flörtat till sig Storbritanniens absoluta (manliga) skådespelarelit. Gary Oldman. Mark Strong. John Hurt. Och ännu fler.
Och är det nåt dessa aktörer kan så är det att briljera som gråa brittiska män.
Men jag får väl tvunget återkomma till Tom Hardy. Även om han levererar till perfektion gör det lite ont i mig att se honom i en nedtonad biroll. Alfredson är Roy och Hardy är den vita tigern. Även om han hoppar genom ringen och skyggar för piskan vet man att det är en tuktad mördarmaskin man kollar på. Han är satt på denna jord för att separera kött från ben. Och det är det man egentligen vill se...
Detta är en bra film.
Men långt ifrån upphetsande.
Betyg: +2
Kommentarer
Trackback
