Bronson
Skrivet 2012-01-11 Klockan 13:03:08
Tog mig precis en riktigt skön och uppfriskande kalldusch.
Det behövs ibland. För att skärpa till avdomnade och uttråkade sinnen. Och för att tvätta bort den slentrianmässiga underhållning vi vardagligen vältrar oss i.
Kallduschen kom i formen av Bronson, ett verklighetsbaserat porträtt av Storbritanniens våldsammaste fånge.
Jag tycker att det är jävligt gött med filmer som inte slaviskt följer den dramaturgiska modellen. Anslag, presentation, upptrappning, klimax och avrundning. Så där. Färdig. Hit med pengarna.
Istället har Nicholas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive) lagt krutet på att avspegla en man som passar in i samhället lika bra som en kamphund passar in på en kycklingfarm. Scenernas syfte är inte alltid att föra storyn framåt. Ibland är de bara där för att förhöja upplevelsen av galenskap.
Och med det kommer vi in på skådespeleriet.
Bronson är en enmansshow. Bronson är ett CV. Bronson är en film där Tom Hardy får göra det han är bäst på.
Att spela fullständigt, oberäkneligt och skrämmande galen.
Hardy är en detaljernas man. Ryckiga rörelser, ansträngda utandningar och raspigt och släpande tal (för de som vill uppleva hur Hardy ensam kan få en att må extremt dåligt kan jag rekommendera The Take, en sjukt bra brittisk miniserie om gangsterliv).
Jag längtar efter att få se The Dark Knight Rises, och då framförallt Bane. Jag längtar så att det gör ont.
Jag inser att det här inlägget kan få det att verka som att jag är en oerhört pretentiös filmsmakare som helst håller mig till de finkulturella tungviktarna. Jag måste därför klargöra att jag inte en enda gång har känt att en film signerad von Trier, Almodovar eller Allen har gett mig särskillt mycket.
Det är bara så att det är något oerhört poetiskt med en naken, svartmålad man som gör sig redo för att ursinnigt ge sig på fem bepansrade poliser eftersom det är hans plats här i världen.
Betyg: +4
Tog mig precis en riktigt skön och uppfriskande kalldusch.
Det behövs ibland. För att skärpa till avdomnade och uttråkade sinnen. Och för att tvätta bort den slentrianmässiga underhållning vi vardagligen vältrar oss i.
Kallduschen kom i formen av Bronson, ett verklighetsbaserat porträtt av Storbritanniens våldsammaste fånge.
Jag tycker att det är jävligt gött med filmer som inte slaviskt följer den dramaturgiska modellen. Anslag, presentation, upptrappning, klimax och avrundning. Så där. Färdig. Hit med pengarna.
Istället har Nicholas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive) lagt krutet på att avspegla en man som passar in i samhället lika bra som en kamphund passar in på en kycklingfarm. Scenernas syfte är inte alltid att föra storyn framåt. Ibland är de bara där för att förhöja upplevelsen av galenskap.
Och med det kommer vi in på skådespeleriet.
Bronson är en enmansshow. Bronson är ett CV. Bronson är en film där Tom Hardy får göra det han är bäst på.
Att spela fullständigt, oberäkneligt och skrämmande galen.
Hardy är en detaljernas man. Ryckiga rörelser, ansträngda utandningar och raspigt och släpande tal (för de som vill uppleva hur Hardy ensam kan få en att må extremt dåligt kan jag rekommendera The Take, en sjukt bra brittisk miniserie om gangsterliv).
Jag längtar efter att få se The Dark Knight Rises, och då framförallt Bane. Jag längtar så att det gör ont.
Jag inser att det här inlägget kan få det att verka som att jag är en oerhört pretentiös filmsmakare som helst håller mig till de finkulturella tungviktarna. Jag måste därför klargöra att jag inte en enda gång har känt att en film signerad von Trier, Almodovar eller Allen har gett mig särskillt mycket.
Det är bara så att det är något oerhört poetiskt med en naken, svartmålad man som gör sig redo för att ursinnigt ge sig på fem bepansrade poliser eftersom det är hans plats här i världen.
Betyg: +4
Kommentarer
Trackback
