Fright Night
Skrivet 2012-01-04 Klockan 09:51:14
Människor lider. Vi ser det på nyheterna varje dag. Med glasartad blick stirrar de ut i ingenting medans hoppet sakta sipprar ur dem. Deras kroppar skriker efter näring och om ingenting händer snart kommer mänskligheten falla med dem. Det behövs globala insatser. Världens alla vise män måste försöka enas. De måste fokusera på att hjälpa dem som behöver det mest och för en gångs skull sätta medmänsklighet i första rummet.
För det här är den värsta filmtorka vi någonsin skådat.
Men så plötsligt händer det.
Efter att ha vaskat igenom grusen för hundrade gången och man slutligen är beredd att ge upp, då glimmar det till. Ett litet guldkorn. Inte särskillt stort, men det är ändå tillräckligt för att slå bensin på det lilla hopp man har.
Jag hade dålig koll på att Fright Night är en remake på en gammal 80-talsrulle och därför hade jag inte mycket till förväntningar. Baserat på titeln och det lilla jag läst om storyn föreställde jag mig en PG13-film. Nåt man kan se en söndagsmorgon med sina småsyskon. Lite slap-stick och en kavalkad av klyschor.
Tji fick jag.
Dialogen var sådär lite lagom oförutsägbar, effekterna kom till rätta (förutom en slutscen där FX-teamet tagit sig lite vatten över huvudet) och en relativt hög nivå på skådespeleriet. Men framförallt var det sjukt skönt att se en vampyrfilm där man betonar det faktum att de är monster och inte bajsnödiga tonåringar som letar efter evig kärlek. Plus att Colin Farrell levererade, som vanligt.
Betyg: +3,5 (utnyttjar min rätt som allsmäktig admin och lägger till precis så många decimaler jag anser vara nödvändigt)
Människor lider. Vi ser det på nyheterna varje dag. Med glasartad blick stirrar de ut i ingenting medans hoppet sakta sipprar ur dem. Deras kroppar skriker efter näring och om ingenting händer snart kommer mänskligheten falla med dem. Det behövs globala insatser. Världens alla vise män måste försöka enas. De måste fokusera på att hjälpa dem som behöver det mest och för en gångs skull sätta medmänsklighet i första rummet.
För det här är den värsta filmtorka vi någonsin skådat.
Men så plötsligt händer det.
Efter att ha vaskat igenom grusen för hundrade gången och man slutligen är beredd att ge upp, då glimmar det till. Ett litet guldkorn. Inte särskillt stort, men det är ändå tillräckligt för att slå bensin på det lilla hopp man har.
Jag hade dålig koll på att Fright Night är en remake på en gammal 80-talsrulle och därför hade jag inte mycket till förväntningar. Baserat på titeln och det lilla jag läst om storyn föreställde jag mig en PG13-film. Nåt man kan se en söndagsmorgon med sina småsyskon. Lite slap-stick och en kavalkad av klyschor.
Tji fick jag.
Dialogen var sådär lite lagom oförutsägbar, effekterna kom till rätta (förutom en slutscen där FX-teamet tagit sig lite vatten över huvudet) och en relativt hög nivå på skådespeleriet. Men framförallt var det sjukt skönt att se en vampyrfilm där man betonar det faktum att de är monster och inte bajsnödiga tonåringar som letar efter evig kärlek. Plus att Colin Farrell levererade, som vanligt.
Betyg: +3,5 (utnyttjar min rätt som allsmäktig admin och lägger till precis så många decimaler jag anser vara nödvändigt)
A Lonely Place To Die
Skrivet 2012-01-02 Klockan 09:59:50
Då var det igång.
En oväntad hjälte, med potential att växa i rollen, har blivit kallad att utföra ett episkt uppdrag av en mystisk budbärare. På resans gång kommer han att utsättas för fruktansvärda prövningar och komma till livsomvälvande insikter om sig själv. Slutligen står han öga mot öga med sin hänsynslösa nemesis och efter att först se ut att förlora finner han till sist styrkan inom sig och går segrande ur striden.
The End.
En välbeprövad formel. Och det här årets bloggande skulle mycket väl kunna följa den. Jag har som mål att krossa alla invändningar mot mina åsikter med mitt skarpa intellekt och slutligen frälsa alla de som tvekat och göra deras värld lite bättre att leva i. Även om det kommer att krävas en hel del skam och tårar från deras sida.
Ett tidlöst epos, helt enkelt.
Därför känns det jävligt ovärdigt att börja denna saga med en fruktansvärt alldaglig film. A Lonely Place To Die handlar om ett gäng bergsklättrare ute i den skottska vildmarken som råkar hitta en kidnappad flicka. Kidnapparna ser givetvis inte på detta med blida ögon och jakten är därmed igång.
Även om titeln är ganska tung är filmen väldigt lättsmält. Likt sparrissoppa rinner den bara ner och man känner sig varken mätt eller belåten. Karaktärerna gör inte nåt minnesvärt intryck och och även om den ene av kidnapparna levererar en ganska ond monolog, är det knappast tillräckligt för att få en att orka sparka igång känsloregistret.
Dock grämer jag mig inte särskillt mycket över att ha förlorat de där 99 minuterna (mest för att jag inte hade något bättre för mig) och filmen funkar en apatisk nyårsdag. Årets första film klarar sig precis från nödslakt.
Betyg: +1
Då var det igång.
En oväntad hjälte, med potential att växa i rollen, har blivit kallad att utföra ett episkt uppdrag av en mystisk budbärare. På resans gång kommer han att utsättas för fruktansvärda prövningar och komma till livsomvälvande insikter om sig själv. Slutligen står han öga mot öga med sin hänsynslösa nemesis och efter att först se ut att förlora finner han till sist styrkan inom sig och går segrande ur striden.
The End.
En välbeprövad formel. Och det här årets bloggande skulle mycket väl kunna följa den. Jag har som mål att krossa alla invändningar mot mina åsikter med mitt skarpa intellekt och slutligen frälsa alla de som tvekat och göra deras värld lite bättre att leva i. Även om det kommer att krävas en hel del skam och tårar från deras sida.
Ett tidlöst epos, helt enkelt.
Därför känns det jävligt ovärdigt att börja denna saga med en fruktansvärt alldaglig film. A Lonely Place To Die handlar om ett gäng bergsklättrare ute i den skottska vildmarken som råkar hitta en kidnappad flicka. Kidnapparna ser givetvis inte på detta med blida ögon och jakten är därmed igång.
Även om titeln är ganska tung är filmen väldigt lättsmält. Likt sparrissoppa rinner den bara ner och man känner sig varken mätt eller belåten. Karaktärerna gör inte nåt minnesvärt intryck och och även om den ene av kidnapparna levererar en ganska ond monolog, är det knappast tillräckligt för att få en att orka sparka igång känsloregistret.
Dock grämer jag mig inte särskillt mycket över att ha förlorat de där 99 minuterna (mest för att jag inte hade något bättre för mig) och filmen funkar en apatisk nyårsdag. Årets första film klarar sig precis från nödslakt.
Betyg: +1
