listan

Det hela började en januarikväll för många år sedan. Jag insåg att min oförmåga att komma ihåg nånting över huvud taget inte gick ihop med mitt filmintresse, då jag knappt kunde komma ihåg vilka filmer jag sett det gångna året. Insikten fick mig att öppna ett anteckningsdokument där jag okonstlat skrev ner de filmer jag såg, kort vad de handlade om och betyg. Det jag inte kunde ana var vilken betydelse detta dokument skulle få för den samling människor som brukade sitta med framför tv:n och tvångsmata sig själva med polly och chips. Plötsligt kretsade mina vänners liv kring mina åsikter och varje avklarad film följdes av en timme med argumentation, personangrepp och könsord. Men så tog året slut och av någon anledning fortsatte jag inte med listan. Nu, ett par år senare, bor vi inte längre en cykeltur ifrån varandra och det gemensamma filmtittandet är inte längre ett återkommande inslag i vår allt vuxnare vardag. Detta har lett till att mina vänner känner ett stort tomrum inom sig. Menlösheten går helt enkelt inte längre att ignorera. Därför har jag nu, efter oanständigt mycket vädjande och lismande, bestämt mig för att återuppta detta osjälviska åtagande. På den här bloggen kommer jag att tycka till om alla filmer jag ser under året, nya som gamla. Eftersom jag anser att man måste kunna såga något lika mycket som hylla det kommer filmerna att betygsättas på en skala från -5 till +5. Därefter är det fritt fram för vem som helst att uttrycka sina åsikter i kommentarsfältet, gärna så obscent och oförskämt som möjligt. För det är det den här bloggen ska handla om - film, åsikter och smutskastning.

The Amazing Spider-Man

Skrivet 2012-07-29 Klockan 19:59:15

Var på bio med en tioåring häromdagen.

 

Jag köpte vars en mellan popcornmeny till oss. Jag tog en vatten medan min unge kamrat som fortfarande inte hade kommit ur det beroende som etablerats i bollklubbens omklädningsrum tog en Cola.

 

När vi väl satt oss började en grundlig genomgång av Marveluniversumet, och då givetvis med fokus på Spider-Man. Mitt minne behövdes friskas upp eftersom jag inte läst tidningarna på flera år, men tioåringen fick fortfarande en tidning hem i brevlådan varje månad och hade allt färskt i minnet. Vi försökte reda ut hela klon-eran i berättelsen, diskuterade de coolaste fienderna och vägde för och nackdelar med introduktionen av Spider-Man 2099.

 

Föga överraskande var vi överens om det mesta.

 

Plötsligt började trailerserna (?) rulla och vi tog det båda som en signal att det var dags att hålla tyst.

 

Lite drygt två och en halv timme senare kom vi ut ur salongen. Min kompis studsade av upphetsning. Det var uppenbarligen det coolaste han sett och det var nästan precis allt vad han önskat av filmen.Han kunde inte sluta pladdra om hur fräck dräkten var eller alla feta 3D-sekvenser.

 

Jag var dock lite svalare i mitt mottagande. Jag hade ju hoppats på en ny serie superhjältefilmer som kunde fylla det hål som Batman skulle lämna efter sig. Och även om filmen återupprättade min favorithjältes namn något efter den förra katastroftrilogin kan man kan väl lugnt säga att filmen inte riktigt var på Nolans nivå. Men samtidigt var det intressant hur Peters föräldrar fått ta en nyckelroll i storyn och det öppnade faktiskt upp för en bra följetång. Och sen vet jag inte riktigt hur jag ställde mig till att ha Lizard som bad guy och jag gillade inte riktigt de friheter de tagit sig med hans karaktär.

 

Men. Sen kollade jag på min unge kamrat och hur uppspelt han var. Och vem vet. De kanske gör de andra filmerna lite mörkare. Och både jag och min kompis hoppas så sjukt mycket på att Spider-Man i någon av de kommande filmerna ska behöva handskas med vår gemensamma favoritnemesis klädd i röd symbiotdräkt.

 

För då jävlar kan det bli mörkt och barnförbjudet, och jag kan vara glad att det bara är jag som är medveten om att tioåringen sitter bredvid mig i salongen.

 

Betyg: +3,5

 

Skam

This Means War

Skrivet 2012-07-05 Klockan 21:24:54

Toms agent knäppte med fingrarna framför ögonen på honom.

"Tom! Tom! Lyssnar du på vad jag säger?"

 

Det gjorde han inte. Toms tankar hade vandrat bort för en sekund. Den intensiva värken från gårdagens träningspass gjorde det svårt att koncentrera sig. Man blir lite öm i kroppen av att brottas med en 5 meter lång vithaj i en inomhuspool. Speciellt om man avsiktligt lämnat den utan mat i ett par dagar. Dessutom hade den där återhämtningsshaken gjord på strutsägg, hingstblod och kreatin inte riktigt landat som den skulle i magen.

 

"Jag sa att du behöver bredda din image. Du måste visa att du kan mer än att agera våldsam naturkraft i välskrivna och djupt artistiska filmer. Du måste tilltala den breda massan. Jag har fixat en riktigt schysst rom-com till dig."

 

"Njae... Jag vet inte riktigt" svarade Tom tvekande. "Det känns inte riktigt som nåt jag skulle vilja göra."

 

"Men det är med Reese Witherspoon!"

 

"Nä fy fan! Det går jag inte med på! Har du sett hur mycket skit hon varit med i?"

 

"Jo, i och för sig... Men det är lite action i filmen och jag har fått manusförfattaren att skriva in lite feta fightingscener till dig, där du kan flasha dina sjuka MMA-skills!"

 

Tom kände sig för trött för att argumentera. Dessutom skulle han ju iväg på den där jordenrunt-resan nästa månad. Tanken var att han skulle leta upp de största kampsportsmästarna i världen och utmana dem i en kamp till döden, en efter en. Han behövde ju faktiskt en liten budget tills dess.

 

"Ok då. För den här gången."

 

...

 

Ett halvår senare stod Tom framför dörren till en dojo i Brasilien. Han kunde fortfarande inte fatta att han gick med på att göra den där jävla filmen. Vilket snedtramp.

 

"Hur fan tänkte jag?" sa han tyst för sig själv.

 

Han öppnade dörren och möttes av en mörk man sittandes i lotusställning. Mannen tittade upp och hans lugna blick övergick gradvis till intensiv skräck. Mannens namn var Anderson Silva.

 

"Visst ja", tänkte Tom. "Det var ju därför".

 

Han spände sina nävar så att knogarna knakade och gick in i rummet.

 

 

Betyg: +2,0